Det här kommer antagligen att bli bloggens elakaste inlägg än så länge. Så innan jag börjar vill jag bara belysa att allt skrivs i skämtsam ton, inget ont menas och många delar är av mig tillrättalagda för att passa storyn och bli roligt. Jag tänker försöka få med så mycket positivt i inlägget som möjligt.
Att vi lever i ett sexualiserat samhälle har väl knappast nån gått miste om. Reklamfilmer, musikvideor och kvällspress är alla tydliga exempel på det. Att uppskattningsvis 45% av allt vi diskuterar är hur vi ska få till det, hur man bäst raggar brudar och att många teorier faktiskt praktiseras på Uppsalas nationer är knappast en slump. Det är/har blivit en viktig del av våra liv som singelkillar i Uppsala.
Det finns en dikt, som jag inte minns, som handlar om pojkars förmåga att jobba i princip hur mycket som helst så länge det finns ett tävlingsmoment. Men så fort det försvinner försvinner även pojkars lust att jobba. Därför är det helt naturligt att vi även förvandlar vår jakt på flickor till en tävling. Enligt spelteorin innehåller alla spel tre komponenter; spelare, strategier och pay-offs. Jag tror inte det är nödvändigt att förklara de olika komponenterna i det här spelet. Precis som i alla andra tävlingar kan man vara olika duktig och på så vis maximera sin pay-off. Det som slog mig och Jack igår, under ett nationsbesök, var följande; Har vi någonsin sett Starra vinna spelet? Det spontana svaret är nej, men det är naturligtvis inte sant, tror jag. Vi sitter på information som säger annorlunda, nästan.
Nu kommer min första passning till Starra, den riktar sig till er flickor. Han är en fin kille och inte typen som ligger runt. Eventuella rykten som säger det är helt tagna ur luften. Detta för mig osökt in på rankingsystemet i tävlingen, munkskalan. Efter tre månader utan "action" tilldelas man statusen bronsmunk, efter ett halvår silvermunk och följaktligen efter ett år guldmunk. Motsvarande skala finns för kvinnor, då med suffixet nunna. De är naturligtvis alla mycket otrevliga stadier att hamna i och vi gör vårt bästa för att låta bli. För att göra det ännu mer spännande har vi lagt till twisten att den som uppgraderas till guldmunk inte bara måste bära skammen utan även måste raka hjässan för att tydligt visa att man är munk. Som om inte det är tillräckligt roligt. Man måste även upprätthålla munk-looken tills det att man inte längre gjort sig förtjänt av den. Jag tänker inte ta ut något i förskott men jag hoppas, Starra är på god väg.
Naturligtvis kan jag inte avsluta ett så här pass elakt inlägg med just elakheter utan tänkte runda av med några fina ord om min vän Starra. För att återgå till metaforen om spelet kan jag säga som så. Starra är ingen dålig spelare, tvärtom. Han behärskar många olika tekniker och är en skicklig taktiker. Han är den tveklöst bästa wingman jag har haft äran att arbeta tillsammans med. Det som bekymrar mig är att han så sällan själv väljer att vinna spelet. Tillfällen har funnits, trust me. Det är inte ovanligt att flickor drar iväg med honom på dansgolvet. Han kan, för att citera Ingvar Hirdwalls karaktär Grannen, snacka sirap i öronen på vem som helst och han är ju en rätt skojig prick. För att ändå på något sätt rättfärdiga hans beteende kan man kort säga så här, han slipper många jobbiga situationer. Uppsala är trots allt ganska litet.
Slutligen, tjejer hjälp Starra slippa munködet. Ni kommer säkert inte att behöva ångra er. Killar som gillar killar, hoppet lever.
torsdag 17 december 2009
måndag 14 december 2009
The Quest
Jag har hört talas om folk som tar kandidatexamen fortare än vad som är rimligt och folk som under flera år läser dubbelt för att sedan plocka ut en fräsch dubbelexamen. Man bör och gör ingenting annat än att imponeras av dessa människor. Dels för deras förmåga att ta in information och deras målmedvetenhet. Samtidigt kan man inte låta bli att tycka synd om dem. Varför ska inte alla få ha roligt?
Till er som undrat varför detta är viktigt kan jag bara säga, imponeras av mig. Jag arbetar också dubbelt. Inte två olika saker, inte dubbelt så fort utan för två personer. Naturligtvis är det Starra som är person nummer två. Missförstå mig inte, jag läser inte åt honom, jag läser antagligen inte ens mer än han. Det är lite svårt att veta hur mycket Starra egentligen läser. När man frågar kan man få svaret han har läst hela dagen. Senare samma dag kan man få höra den fantastiska berättelsen om hur svårt, och hur många timmar det tog, att klara ett moment i Call of Duty II . Det jag däremot gör är att, ibland bildligt ibland bokstavligt, släpar Starra till skolan. Alltså det absolut jobbigaste som finns. Alla vet exakt hur jobbigt det är när väckarklockan ringer på morgonen. Ni känner igen känslan av att vakna med ett ryck och det enda tankarna som faktiskt lyckas bli lite rationella är; Vilka konsekvenser får det om jag lägger mig ner och sover vidare? På nåt sätt lyckas man alltid komma fram till att det är bättre att gå upp. Inte Starra.
I dag utspelade sig följande. Jag går igenom den vanliga brottningsmatchen med alarmet på mobilen och efter två ronder snooze var den besegrad. Alla morgonrutiner (duscha, frukost och ringa och tjata på Starra så att han ska orka upp och komma iväg) utfördes och cykeln tog mig till skolan. Väl där möts jag av en ganska obefolkad korridor. Något som inte borde kunna inträffa fem minuter innan en föreläsning som riktar sig till 250-300 andra personer. Efter ett telefonsamtal till en kursare fick jag förklarat för mig att jag läst fel på schemat och var några timmar tidigt. Ett riktigt Starra-moment. Ett sms till Starra för att förklara läget, jag hade ju tidigare uppgivit fel tid till honom. Ingen respons. Ringer honom senare för att kolla om han tänker gå. Inget svar. En halvtimme innan föreläsningen ringer han upp. Efter lite tjat för jag ut att han kanske kommer. Hur kan man inte lyckas att planera en halvtimme framåt i sitt liv? För mig är det obegripligt. Som jag tidigare nämnt är inte Starras närvaro den allra högsta. Därför värmen det i hjärtat när klockan slår kvart över, dörren till hörsalen har precis slagits igen, föreläsaren har gjort alla högstadielärare obotligt avundsjuka genom att endast säga "dåså" och tystat 250 personer (som sedan sitter snällt och lyssnar i två timmar) och dörren plötsligt går upp och Starra kliver in. Slapp, slö och likgiltig men trots allt där.
Det här klippet är nästan lika roligt som att känna Starra.
Till er som undrat varför detta är viktigt kan jag bara säga, imponeras av mig. Jag arbetar också dubbelt. Inte två olika saker, inte dubbelt så fort utan för två personer. Naturligtvis är det Starra som är person nummer två. Missförstå mig inte, jag läser inte åt honom, jag läser antagligen inte ens mer än han. Det är lite svårt att veta hur mycket Starra egentligen läser. När man frågar kan man få svaret han har läst hela dagen. Senare samma dag kan man få höra den fantastiska berättelsen om hur svårt, och hur många timmar det tog, att klara ett moment i Call of Duty II . Det jag däremot gör är att, ibland bildligt ibland bokstavligt, släpar Starra till skolan. Alltså det absolut jobbigaste som finns. Alla vet exakt hur jobbigt det är när väckarklockan ringer på morgonen. Ni känner igen känslan av att vakna med ett ryck och det enda tankarna som faktiskt lyckas bli lite rationella är; Vilka konsekvenser får det om jag lägger mig ner och sover vidare? På nåt sätt lyckas man alltid komma fram till att det är bättre att gå upp. Inte Starra.
I dag utspelade sig följande. Jag går igenom den vanliga brottningsmatchen med alarmet på mobilen och efter två ronder snooze var den besegrad. Alla morgonrutiner (duscha, frukost och ringa och tjata på Starra så att han ska orka upp och komma iväg) utfördes och cykeln tog mig till skolan. Väl där möts jag av en ganska obefolkad korridor. Något som inte borde kunna inträffa fem minuter innan en föreläsning som riktar sig till 250-300 andra personer. Efter ett telefonsamtal till en kursare fick jag förklarat för mig att jag läst fel på schemat och var några timmar tidigt. Ett riktigt Starra-moment. Ett sms till Starra för att förklara läget, jag hade ju tidigare uppgivit fel tid till honom. Ingen respons. Ringer honom senare för att kolla om han tänker gå. Inget svar. En halvtimme innan föreläsningen ringer han upp. Efter lite tjat för jag ut att han kanske kommer. Hur kan man inte lyckas att planera en halvtimme framåt i sitt liv? För mig är det obegripligt. Som jag tidigare nämnt är inte Starras närvaro den allra högsta. Därför värmen det i hjärtat när klockan slår kvart över, dörren till hörsalen har precis slagits igen, föreläsaren har gjort alla högstadielärare obotligt avundsjuka genom att endast säga "dåså" och tystat 250 personer (som sedan sitter snällt och lyssnar i två timmar) och dörren plötsligt går upp och Starra kliver in. Slapp, slö och likgiltig men trots allt där.
Det här klippet är nästan lika roligt som att känna Starra.
fredag 11 december 2009
Time flies
Jag tänkte ta lite tid och diskutera begreppet tid. Det är nämligen något Starra totalt saknar förståelse och omdöme för. Inte alltid på ett dåligt sätt men ofta lite frustrerande. Om man tänker på ordspråket Tid är pengar så betyder det naturligtvis att den som arbetar flitigt och effektivt drar in mer deg per tidsenhet och kan på så sätt få tid över till annat. Starra har mer tid än någon annan människa jag känner. Nejdå, han har inte uppfunnit någon tidsmaskin och nej han rör sig inte med ljusets hastighet och åldras långsammare än vi andra. Han kan skapa fiktiv tid som bara existerar för honom. Med det menar jag att när man pratar tid och tider med Starra måste man först lyssna på vad han säger och sen översätta till något vi skulle kunna kalla reell tid, det går ungefär tre minuter på varje Starra-minut.
Ett exempel från veckan:
Jag är på väg hem till Starra och ska plocka upp honom på vägen ut för att dricka öl. Vi har en kvart tidigare pratat med varandra i telefon och sagt att vi kommer att vara redo att gå inom en kvart. Det jag gör är att vänta en kvart hemma för att vara säker på att han har hunnit bli klar, fullt medveten om att så inte är fallet. När jag närmar mig huset ringer jag och kollar läget. "Bra, jag börjar gå ner. Vänta där!" Oh on, tänker jag och går upp till lägenheten. Mycket riktigt, han är inte i närheten av klar. Det ska bytas kläder, det ska skalas och äta upp den bortglömda halvskalade apelsinen som låg på diskbänken, det ska styras upp arrangemang med mor, knytas skor och ta på vantar. Något som faktiskt underhåller mig är Starras kamp att komma ut genom dörren. Proceduren att knyta skor och ta på sig vantar kan ta tre reella minuter.
Jag ska avsluta med något på temat ta sig ut genom dörren och något av det roligaste jag har bevittnat. Starras nycklar är borta, Starra letar medan jag och Mr. Gordon skrattar åt hans frustration, peakar honom och låtsas vara otåliga. Till slut hittar han dem och svarar mycket irriterat när vi frågar var han hittade dem; I nyckelskåpet, de är aldrig i nyckelskåpet.
Ett exempel från veckan:
Jag är på väg hem till Starra och ska plocka upp honom på vägen ut för att dricka öl. Vi har en kvart tidigare pratat med varandra i telefon och sagt att vi kommer att vara redo att gå inom en kvart. Det jag gör är att vänta en kvart hemma för att vara säker på att han har hunnit bli klar, fullt medveten om att så inte är fallet. När jag närmar mig huset ringer jag och kollar läget. "Bra, jag börjar gå ner. Vänta där!" Oh on, tänker jag och går upp till lägenheten. Mycket riktigt, han är inte i närheten av klar. Det ska bytas kläder, det ska skalas och äta upp den bortglömda halvskalade apelsinen som låg på diskbänken, det ska styras upp arrangemang med mor, knytas skor och ta på vantar. Något som faktiskt underhåller mig är Starras kamp att komma ut genom dörren. Proceduren att knyta skor och ta på sig vantar kan ta tre reella minuter.
Jag ska avsluta med något på temat ta sig ut genom dörren och något av det roligaste jag har bevittnat. Starras nycklar är borta, Starra letar medan jag och Mr. Gordon skrattar åt hans frustration, peakar honom och låtsas vara otåliga. Till slut hittar han dem och svarar mycket irriterat när vi frågar var han hittade dem; I nyckelskåpet, de är aldrig i nyckelskåpet.
torsdag 10 december 2009
En skidresa med mister 28
I dag har Starra inte varit på någon av dagens två föreläsningar. Något som ger den imponerade närvaron under den här kursen på 28,6%. Viktigt att poängtera är att det absolut finns två sidor av den här bloggen. Den publicerade och Starras. I Starras hade närvaron varit minst 50%.
Dagen som inte gick åt till universitetsstudier ägnades istället åt jobb i Stockholm. Det är väl kanon att han bidrar till att öka vårt BNP i tuffa tider som dessa. Ökad inkomst leder till ökad konsumtion som i sin tur leder till att en multiplikatoreffekt sätts igång och ytterligare ökar bruttonationalprodukten, men det där är inget Starra har koll på, än. Förhoppningsvis lagom till omtentan. (Boom Goes the Dynamite)
Jag tänkte även passa på att göra några förutsägelser om Starra, Jacks och Mr. Gordons skidresa nu till helgen.
- Det kommer vara för varmt och/eller regna.
- Det kommer drickas pinsamt lite öl för en grabbig skidresa
- Starra kommer att gnälla hela helgen och beskylla Mr. Gordon
- Jack kommer att sakna Kaptenens grymma björneimitation
Dagen som inte gick åt till universitetsstudier ägnades istället åt jobb i Stockholm. Det är väl kanon att han bidrar till att öka vårt BNP i tuffa tider som dessa. Ökad inkomst leder till ökad konsumtion som i sin tur leder till att en multiplikatoreffekt sätts igång och ytterligare ökar bruttonationalprodukten, men det där är inget Starra har koll på, än. Förhoppningsvis lagom till omtentan. (Boom Goes the Dynamite)
Jag tänkte även passa på att göra några förutsägelser om Starra, Jacks och Mr. Gordons skidresa nu till helgen.
- Det kommer vara för varmt och/eller regna.
- Det kommer drickas pinsamt lite öl för en grabbig skidresa
- Starra kommer att gnälla hela helgen och beskylla Mr. Gordon
- Jack kommer att sakna Kaptenens grymma björneimitation
onsdag 9 december 2009
Starra fyller 20
Starras 20årsfest bara två veckor gammal men redan legendarisk. Den har skapat en osäkerhet inom kompiskretsen. Det kommer aldrig vara säkert att fylla år igen.
Jag skulle säga att det finns två sorters födelsedagsfester man fixar åt sina vänner. Den ena sättet är att tvinga sin vän att dricka sig stupfull och den andra är att utsätta honom/henne för så obekväma situationer så att drickan välkomnas mer än nånting annat och stupfyllan infinner sig.
Det Starra fick utstå var den andra varianten. I korta drag kan man beskriva kvällen på följande sätt.
Han sitter hemma och äter middag med familjen. Då kidnappas han av sex omaskerade män som stormar in i lägenheten. Hans ögon täcks med en halsduk och en kort promenad inklusive hinderbana genomförs. När Starra äntligen kommer in i värmen igen har han naturligtvis inte en aning om var han är. Efter att ha fått av sig jackan och skorna placeras han i en soffa. Därefter blir det tyst. Det nästa som händer är att han känner en hand på sin axel som smeker honom över armen och han hör en kvinnoröst som frågar om hans namn.
Hela konversationen som utspelar sig under approximativt tio minuter går ut på att få Starra att tro att han sitter ensam i en lägenhet tillsammans med en prostituerad kvinna hans kompisar anlitat. Eftersom jag inte befann mig i lägenheten vid tillfället kan jag inte återge exakt vad som sades utan endast utdrag ur det jag har fått berättat för mig i efterhand.
- Jag jobbar med social relations som man säger.
- På min fritid gillar jag att umgås med människor, fast inte samma människor.
- Du kan kalla mig Rachel.
- Är du obekväm? Vi kan prata lite först om du vill.
Det var några av de kommentarer Starra fick höra. Det han möttes av när han fick ta av sig ögonbindeln var en okänd lägenhet och en helt främmande kvinna. (För ganska länge hade han ändå trott att det var någon hade visste vem det var. När vi äntligen kliver in och sjunger Ja må han leva är han både blek och skakis. Ölen som senare kom fram var mycket välkommen. Kvällen fortsatte sedan med förfest i Rachels lägenhet (som egentligen heter någonting annat och är en kollega till en av oss andra). På det följde utgång och dans till småtimmarna.
Legen.....wait for it........dary!
Jag skulle säga att det finns två sorters födelsedagsfester man fixar åt sina vänner. Den ena sättet är att tvinga sin vän att dricka sig stupfull och den andra är att utsätta honom/henne för så obekväma situationer så att drickan välkomnas mer än nånting annat och stupfyllan infinner sig.
Det Starra fick utstå var den andra varianten. I korta drag kan man beskriva kvällen på följande sätt.
Han sitter hemma och äter middag med familjen. Då kidnappas han av sex omaskerade män som stormar in i lägenheten. Hans ögon täcks med en halsduk och en kort promenad inklusive hinderbana genomförs. När Starra äntligen kommer in i värmen igen har han naturligtvis inte en aning om var han är. Efter att ha fått av sig jackan och skorna placeras han i en soffa. Därefter blir det tyst. Det nästa som händer är att han känner en hand på sin axel som smeker honom över armen och han hör en kvinnoröst som frågar om hans namn.
Hela konversationen som utspelar sig under approximativt tio minuter går ut på att få Starra att tro att han sitter ensam i en lägenhet tillsammans med en prostituerad kvinna hans kompisar anlitat. Eftersom jag inte befann mig i lägenheten vid tillfället kan jag inte återge exakt vad som sades utan endast utdrag ur det jag har fått berättat för mig i efterhand.
- Jag jobbar med social relations som man säger.
- På min fritid gillar jag att umgås med människor, fast inte samma människor.
- Du kan kalla mig Rachel.
- Är du obekväm? Vi kan prata lite först om du vill.
Det var några av de kommentarer Starra fick höra. Det han möttes av när han fick ta av sig ögonbindeln var en okänd lägenhet och en helt främmande kvinna. (För ganska länge hade han ändå trott att det var någon hade visste vem det var. När vi äntligen kliver in och sjunger Ja må han leva är han både blek och skakis. Ölen som senare kom fram var mycket välkommen. Kvällen fortsatte sedan med förfest i Rachels lägenhet (som egentligen heter någonting annat och är en kollega till en av oss andra). På det följde utgång och dans till småtimmarna.
Legen.....wait for it........dary!
Prolog
Concerning Starra
Starra är en nära vän, en bra kille och helt hopplös. Vi som försöker leva med honom ser 45minutersförseningar och konstiga anledningar, som kommer väldigt tätt inpå den aktivitet han bangar på, som vardagsmat. Trots att man ibland blir lite grinig kan man inte låta bli av att imponeras av hans förmåga att vända verkligheten till sin fördel. En normal konversation med honom kan låta så här
C: Gjorde du nåt viktigt som gjorde att du inte kunde komma till skolan?
S: Nja, satt hemma och pluggade. Men jag klev upp tidigt i alla fall.
C: Jaha, men varför kom du inte då?
S: Jag ville inte ta på mig byxor. (S är ett inbitet fan av How I Met Your Mother, men jag börjar tro att den livsstil som serien speglar har stigit honom åt huvudet).
Concerning the Blog
Idéen om en blogg kläcktes en sen kväll på en nationspub i Uppsala. Öl hade druckits, men jag fick för mig att det inte var en så tokig idé trots allt. Hade man bara gjort hälften av de saker man säger att man ska göra på fyllan skulle världen bli en roligare plats.
Ett tidigt embryo till bloggen finns på Facebook i form mejl där en incident med extra finess och starraiansk påhittighet beskrivs. Tanken med bloggen är att fler ska få ta del av, lära känna och skratta åt/med Starra.
Se det som Starras blogg, enda twisten är att det inte är han som skriver.
Starra är en nära vän, en bra kille och helt hopplös. Vi som försöker leva med honom ser 45minutersförseningar och konstiga anledningar, som kommer väldigt tätt inpå den aktivitet han bangar på, som vardagsmat. Trots att man ibland blir lite grinig kan man inte låta bli av att imponeras av hans förmåga att vända verkligheten till sin fördel. En normal konversation med honom kan låta så här
C: Gjorde du nåt viktigt som gjorde att du inte kunde komma till skolan?
S: Nja, satt hemma och pluggade. Men jag klev upp tidigt i alla fall.
C: Jaha, men varför kom du inte då?
S: Jag ville inte ta på mig byxor. (S är ett inbitet fan av How I Met Your Mother, men jag börjar tro att den livsstil som serien speglar har stigit honom åt huvudet).
Concerning the Blog
Idéen om en blogg kläcktes en sen kväll på en nationspub i Uppsala. Öl hade druckits, men jag fick för mig att det inte var en så tokig idé trots allt. Hade man bara gjort hälften av de saker man säger att man ska göra på fyllan skulle världen bli en roligare plats.
Ett tidigt embryo till bloggen finns på Facebook i form mejl där en incident med extra finess och starraiansk påhittighet beskrivs. Tanken med bloggen är att fler ska få ta del av, lära känna och skratta åt/med Starra.
Se det som Starras blogg, enda twisten är att det inte är han som skriver.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)